|
|||
”Det handlar om att överskrida ett bildningsbegrepp indelat av humboldtska fack och viktorianska tegelmurar” |
|||
|
Bildning är en förfluten historia. Vi nämner ordet och tänker bakåt: Vad har vi samlat på oss ur det förflutna vetandet? Vilka erfarenheter har vi lagt i den ränsel som ska bära ”den lättaste av bördor”? |
|||
|
Här finns en magnifik definitionsapparat dessutom. Hos de gamla grekerna, och de ännu äldre kineserna, är bildningen ett vishetsbegrepp avsett för ämbetsmän. Hos de något yngre grekerna är bildningen, paideia, än mer universell och omfattar även konstnärlig och fysisk fostran. Romarna säger humanitas och inbegriper retorik och politik. Med renässansen kommer den kompletta människan, l’uomo universalis, som både kan måla och bygga stridsvagnar. Allt sammanstrålar sen hos den humanistiska bildningens rector magnificus, Wilhelm von Humboldt, som en gång för alla förlade bildningen till universiteten. Och så har det, i stort sett, förblivit. Både i Lund och Heidelberg. Nedtonade krav på sportighet ”Bildning” betyder alltså en historiskt definierad summa av boklig lärdom, analytiskt vett och pedagogisk förmåga. Däremot nedtonades kravet att en universitetsdocent skulle behöva vara sportig som grekerna. Politisk aktivitet misstänkliggjordes eftersom den skulle strida mot vetenskaplig objektivitet höjd över dagens larm och strid. Någon renässansmässig insikt i ingenjörskonsten var heller inte längre nödvändig. Frågan är om ens vanlig hyfs har varit ett rekvisit. Ingen i mitt Uppsala begärde att lärda professorer dessutom skulle ha gott bordsskick och behandla studenter som människor. För att nu inte tala om studentskor. Dödssynd att blanda ihop universitetslär-dom med folkhögskoleutbildning I folkmun behöll ordet sin klang av takt och reson. ”Han är ju ändå en bildad karl”, sa far min tvivlande när en studerad person fått sin heder ifrågasatt. Om sen vanligt folk var pålästa och fina i sättet kallades det ”folkbildning” och var något helt annat. Fredag uppfostrad av Robinson, liksom. Att blanda ihop lärdom inhämtad vid universitet och utbildning inpluggad vid folkhögskola är än idag en dödssynd. |
Längre har vi nog inte kommit. Studenterna har visserligen tillkämpat sig ett åtminstone formellt inflytande över sina egna studieliv. Studentskorna har tagit några tuppfjät mot jämlikhet i lärdomsvärlden. Men än ”står bildningen på ofri grund till slutet”, som den gamle biskopen nästan uttryckte saken! Gigantiskt paradigmskifte Vi står alltså inför ett gigantiskt paradigmskifte om vi nu ska formulera en bildning för framtiden. Redan att ta itu med samtiden är ju en jätteuppgift. Ett nytt bildningsbegrepp värt namnet måste bli lika genomgripande som den grekiska guldålderns språng ur det arkaiska, eller Leonardos kliv ut ur medeltiden. Vi måste skissera en sant fri och rörlig människa, öppen för en värld som sannerligen inte är utan gränser, men där nya gränser kan dras över en natt genom okänd eller bortglömd terräng. Där kulturer oupphörligen fusioneras eller stöter bort varandra. Kreoliseringens tidevarv. En sådan bildning inriktas på förmågan att i ett ögonblick urskilja halt och potential i ett väldigt flöde av osorterade kunskaper, nya som gamla – men förmedlade på nyfunna vägar. Att då kunna bedöma riktning, framkomlighet och bärighet för många människor, riva blockeringar på kunskapsvägen, eller gå runt dem. Utnyttja historien som existensiell tillgång, inte som en vedtrave av fakta. Att överskrida ett bildningsbegrepp Noga betraktat handlar det om att överskrida ett bildningsbegrepp indelat av humboldtska fack och viktorianska tegelmurar. Därmed kunde vi närma oss en kunskapsbild, en människobild, som haft det svårt under tjugonde århundradet. Kanske mer ”grekisk”, mer av ”den universella människan”, fast utan stridsvagnar. Lätt, snabb och öm. Carl Henrik Svenstedt författare svenstedt@hotmail.com |