|
|||
Bildning – ett ständigt perspektivbyte |
|||
|
Bildning är en kvalitet som beror på sättet att studera, inte på hur mycket man studerar. Bildning är det som uppenbarar sig när människan underordnar sig ett nytt perspektiv. Kunskap om en rad olika fenomen bygger upp våra utbildningar, men det är först i och med förmågan att se eller förstå ett fenomen på flera olika sätt som man kan tala om en bildningsprocess. Det skriver Michael Tengberg, student i Göteborg och medlem av Högskoleverkets referensgrupp för temaområdet bildning. |
|||
|
Det tycks ligga en viss tidsenlighet i att inte peka ut vad bildning är för något när man debatterar begreppet. Något olyckligt fastnar många i ett resonemang kring vad bildning tidigare representerat och avslutar vanligen med att fastslå detta eller dessa perspektiv som förlegade eller åtminstone otillräckliga. Ska väcka gemensamma föreställningar Varför är vi så rädda för att föreslå en innebörd till denna kanske laddade men samtidigt tämligen urlakade term? Det finns en uppenbar vilja att använda ordet så det måste ju onekligen betyda något viktigt, även om vi eventuellt har svårt att artikulera dess betydelse. Jag skall ta detta utrymme i anspråk för att hävda inte vad bildning är utan vad det mycket väl kan vara. En utgångspunkt är att komma bort från den mångtydighet som begreppet bär på. Skall vi över huvud taget kunna använda ordet på ett någorlunda vettigt sätt så måste det väcka någotsånär gemensamma föreställningar hos människor. Det bildande – det som inte är instrumentellt I en modern beskrivning, vanligt förekommande i svenskt utbildningsväsen idag, framställs det bildande som det som inte är instrumentellt. De bildande inslagen i en utbildning kallas de som traditionellt inte hör dit. Filosofi för civilingenjörer, etik eller kulturvetenskap för ekonomer, astronomi för litteraturvetare och så vidare. Att betydelsen därmed blir något relativ gör kanske inte så mycket. Hellre det än den gamla föreställningen att det enbart är några få humanistiska ämnen som är bildande medan resten är utbildande. Men innebär det också att man blir mer bildad för att man under en termin läser ett annat ämne? Och om det ämnet passar utmärkt inom ramen för utbildningen, dvs. om en filosofikurs gör mig till en bättre civilingenjör, är den då inte instrumentell? Tyvärr blir en uppdelning av högskoledisciplinerna i instrumentella och icke-instrumentella ämnen ett ganska klumpigt redskap för att urskilja vad bildning är för något. |
Bildning är en kvalitet som beror på sättet att studera Bildning, enligt min syn, är en kvalitet som beror på sättet att studera, inte på hur mycket man studerar eller hur många olika ämnen man är inne och nosar på. Det är inte detsamma som allmänbildning i den meningen att man med dess hjälp kan göra bra ifrån sig klockan 19.00 på TV 4. Däremot är bildning det som uppenbarar sig när människan underordnar sig ett nytt perspektiv. Kunskap om en rad olika fenomen bygger upp våra utbildningar, men det är först i och med förmågan att se eller förstå ett fenomen på flera olika sätt som man kan tala om en bildningsprocess. Det handlar alltså om att kunna byta perspektiv på de fakta eller den förståelse man skaffat sig och kräver följaktligen en organiserad kritisk reflektion också inom ämnesdisciplinerna. Krävande men fruktbart bildningsarbete Detta ställer höga krav på studenterna, men framför allt på högskolans lärare som behöver kunna föra, och hos studenterna initiera, ett vidgat resonemang inom sina ämnen. Vilken roll spelar ämnets kunskaper för samhället utanför högskolan eller för kunskapsbildandet inom andra ämnesområden? För många högskolelärare är den vidgade ämnesperspektiveringen fullkomligt nödvändig också i och med att studenterna kommer till högskolan med allt mer varierande erfarenheter från tidigare studier. Det ligger ett krävande men garanterat också fruktbart bildningsarbete i att lära sig ta vara på denna erfarenhetsbredd. Michael Tengberg Lärarstuderande vid Göterborgs universitet michael.tengberg@ped.gu.se |