Tradition som motståndav Lotte MöllerMalmös första postmodernistiska hus, har Lars Asklunds hus på Västergatan kallats. För mig är det först och främst en suverän motståndshandling. Malmö är kulturellt sett en märklig stad. Genom decennier har den gynnat det ordinära och det konformistiska. Ska det vara fint får det hellre vara brackigt än briljant. Här finns småskuren rädsla för radikalt, begåvat nyskapande. När det gäller arkitekturen präglas Malmö dessutom av ett neurotiskt avståndstagande från sitt öresundska arv. På den danska sidan lever fortfarande hantverkskunnandet, respekten för skalan och känslan för detaljen. Malmös oförståelse för sådana värden har nyligen fått ett storstilat monument - ett Ceausescubygge kallat Sheraton - vid Triangeln. Så bygger då denne Asklund ett hus som varken är anpassat till de oskrivna Malmönormerna eller byggbranschens standard utan till hans egna övertygelser om hur ett bra hus ska vara. Väggarna är massiva, utan någon isolering. Plastfärg befattar han sig överhuvud taget inte med. Planlösningen strider, såvitt jag kan förstå saken, mot de flesta bestämmelser. Men det fungerar bättre än många andra nybyggen. Det möglar inte. |
|